Idag när jag jobbade från 08.30 till 18.30 och sen direkt från jobbet ut på mingel kände jag för första gången i mitt liv, att jag lyckats.
Jag hann inte kolla mobilen, jag hann inte gruva mig för att jag måste somna själv varje natt. Jag hann bara jobba, äta lunch med chefen, köpa skor, jobba mer och sen avsluta kvällen med champagne.
Jag har varit needy i mina dar. Jag har hållt i mobilen i timmar och den har ekat tyst. Jag har känt mig ensam och dum och misslyckad.
Men nu har jag allt det där jag väntat på.
Det tog mig 24 år men det va värt alla obesvarade sms, alla tårar och allt slit.
För nu är jag där jag vill vara.
Jag kan välja.
Jag måste inte längre någonting.
Jo jag måste jobba, men att gå till mitt jobb känns som att få en heldag inspiration (och bära runt på nakna män i plast) och jag har inget att klaga på nu.
Om du frågade mig nu, skulle jag med övertygelse säg att jag är lycklig.
Trots att jag inte har någon som säger att jag är söt varje morgon.
