Igår klockan sex anlände jag till Göteborg helt slut efter en heldag på jobbet men möttes upp av en Rebecca som slängde sig över mig så tröttheten liksom gick över av sig själv.
Vi mötte upp Anders och Jody och gick och fikade.
Det här är sådana där vänner som varit med sen man va liten, vi bodde grannar i ett typiskt svensson-villa-kvarter, vi spelade brännboll, lekte kurragömma, drack 3,5:or och blev vuxna ihop.
Dessa människor vet allt om mig, jag behöver inte låtsas, inte tänka, inte spela utan bara va.
Vi skrattade så jag hade kramp i magen när jag skulle hem, vi såg sångaren i soundtrack of our lives och vi kramades och pussades och ville liksom inte gå åt olika håll.
Med andra ord helt klart värt den korta stunden i Göteborg!
Min far ringde och sa att hade ”blitt ve” som vi säger i värmland, en dymo! Åh som jag önskat mig en sån! Nu kan jag skriva massor med fina retroetiketter på allt jag äger och har!
Blitt ve betyder allt från att man fått något, lånat något, hittat något och ibland även ”råkat sno nått”. I detta fall va det nog en blandning av sno och hitta haha.
Men tack! Hurra vad här ska märkas grejer!
