Det är inte längre Värnamohimmel utanför fönstret. Nu är himlen mörklila istället för svart, det är Stockholms natt och jag ska sova ensam för första gången på länge.
Jag kan undra hur jag hamnade här, hur allt det här plötsligt blev en del av mitt liv?
Jag var ju en av alla dom som bara smälter in, som bara följer med och i hemlighet drömmer om att få vara del av ”den riktiga, häftiga världen”.
Nu är jag plötsligt nästan en del jag också.
Jag behöver inte längre tacka och buga och vara tacksam för att få vara med. Jag får erbjudanden jag kan välja att tacka nej till. För jag är inte längre tvungen.
Plötsligt finns det en efterfrågan.
En efterfrågan på det jag gör. På det bara jag kan.
Då behöver man inte längre bara vara tacksam att få vara med.
Den här nya, lila himlen har fört med sig nya utsikter.
