Igår träffade jag Lidberg i hennes lilla rum bredvid Konstfack.
Jag har aldrig varit vid nya Konstfack och när jag såg det så blev jag alldeles varm i magen. ”Jag ser ljuset Jonathan!”
Lidberg och jag har gått i samma klass på gymnasiet och sen gick vi Gerlesborg ihop och sen kom hon in på Konstfack och inte jag.
Hon är brutalt ärlig med mina grejer och den jag helst visar mina tankar för. Hon vågar säga att det är pubertalt eller fånig och hon vågar också säga om det är bra.
Vi drack vin och lyssnade på Sven-Ingvars och jag fick nya infallsvinklar om mina arbetsprover och det kändes som tiden stod still.
Sen hamnade vi på en konstfest med en miljarder konstnärer på cirka fem kvadratmeter lägenhet.
Där sprang jag på en massa andra klasskompisar sen min konstskoletid.
Jag har svårt att förhålla mig till konstelever. Kanske för att jag ser dom som så mycket bättre. De är ju precis som vem som helst men jag liksom dyrkar marken de går på.
Bara för att jag skulle hugga av mig armar och ben för att få byta plats med dom.
Kvällen var rolig iallafall, väldigt rolig till och med.
Och jag hoppas att det inte märktes allt för väl hur lycklig jag var bara av att få vara i samma rum som de som lever min dröm.
(bilden är från avslutningsfesten på Pernbys Målarskola, ser ni vem som e jag?)
