Idag grät jag. För första gången på väldigt länge.
Jag satt och bläddrade igenom bilderna på drömhuset igen, för ungefär tretusende gången och tårarna bara rann längs kinderna.
Jag kan inte förstå att det finns, att det finns precis ett sådant hus som jag vill ha, med ateljé på tomten, perfekt skick och plats för alla vänner att sova över. Det finns till och med möjlighet att öpnna antiaffär som varit en dröm sedan länge.
Men sen finns också den möjligheten att det där huset inte blir mitt. Att någon annan får ha gräset mellan tårna och gå och fixa i just den där trädgården. Att någon annan får min dröm.
Jag jobbar hemifrån, för mig är huset A och O. Jag bryr mig inte om det finns en stad, om det finns vänner vägg i vägg eller om det går bussar hit och dit.
Jag bryr mig om utsikt, om känslan och inspirationen ett hem ger. Jag bryr mig om att få någonstans som är mitt eget. Dit Emil kommer efter jobbet, det som är VÅRT.
Sen får vännerna hälsa på om dom vill. Men jag är inte i behov av människor för att må bra.
Jag är beroende av den där känslan man hade när man var liten och hade byggt en koja under ett bord. Känslan av att det här är bara mitt och här får bara jag vara.
Jag gråter för att jag inte vet hur jag ska kunna övertyga människor om att det här är det rätta.
De oroar sig över avståndet, att man inte kan överleva i en stad som består till 99% av polkagrisar, att det där med att inte känna någon kommer påverka mig mer än jag tror.
Men allt löser sig, det gör det alltid för mig.
Man hittar nya vänner, man finner sin plats i livet och ibland måste man helt enkelt våga chansa lite.
Det här huset finns bara nu. Det här är min chans.
Nu eller aldrig.
