.jpg)
När jag flyttade till Värnamo för snart två år sen, mötte jag Emil.
Jag bar in flyttkartonger i hissen och plötsligt stod han bara där.
Det var som det självklaraste i hela världen, mitt hjärta sa alldeles lugnt och stilla till min hjärna: nämen, där är Han ju!
Han visste det inte, säkert inte jag heller, men mitt hjärta visste att det där var den absolut bästa personen för mig.
Det är han verkligen.
Perfekt.
Kan sitta i soffan och liksom vilja bita i honom för att han är så jäkla underbar.
Minst en gång om dagen tänker jag ”hur i helskotta lyckades jag med det här?!”
Sen blir jag så lycklig så jag måste kasta mig över honom.
Jag ska gifta mig med Emil.
En vacker dag ska jag gifta mig med den mannen.
Sådetså.
