Jag kunde inte sova inatt, hade så himla ont i magen att det kändes som någon vred runt mina inälvor minst sagt.
Så jag gick upp. Trots att klockan var fyra så gick jag upp och tände lampan, hällde upp oljefärg och satt naken vid köksbordet och målade.
Det var fint att sitta där, ingen vaken, ingen som ringde, inget jag måste göra. Bara måla och vara ifred.
Men bäst av allt var ändå när jag målat färdigt och kröp tillbaka ner under täcket, Emil viskar att jag är kall och kryper nära nära och jag får äntligen somna, med ansiktet intrasslat i hans brösthår.
Imorgon har vi gjort precis så i två hela år.
Det finns ingen annan i hela universum jag hellre skulle vilja ha där i sängen än just Emil.
Han är den enda jag någonsin vill ha.
