Ibland får jag ryck och vill flytta allt mitt pick och pack till Stockholm och sitta på söder och dricka vin och röka cigaretter (bara för att det ser så mysigt ut i Mauro och Pluras kök, skulle ALDRIG röka egentligen)
Ha hela det där storstadsmyllret runt hörnet, kunna gå till olika barer och mysiga restauranger varje kväll.
Men sen går jag min dagliga promenad till jobbet.
Det tar exakt sju minuter och då anses det ändå vara ”lite långt” i den här lilla stan.
På vägen dit hinner jag säga hej till minst fyra personer jag möter på gatan, vinka till Cissi på JC, dricka kaffe på parfymeriet och sen köpa en fralla på cafét.
Precis som alla andra dagar.
Visst kan det låta tråkigt, men också så himla himla fint. Att vara så hemma, att man vet att om jag tappar min vante här idag så ligger den kvar imorgon.
Att människan som står i kassan på ica frågar hur jag mår och tjejen på gymmet minns vad jag heter.
Det skulle aldrig hända i en gigantisk stad.
Här finns inga bussar, inga försenade tunnelbanor och ingen som blir arg över tre minuters försening.
Här tar man det lite som det kommer, man vet var folk håller hus, man vet var folk går på helgen och ser man dom inte på Harrys så ser man dom i veckan någon annanstans.
För Värnamo är minilitet.
Som en liten egen värld av det enda man behöver i livet.
För varför vara ensam bland tusen när man kan vara någon bland få?
