…att få klicka in på Hemnet, skriva in ”Värmlands län” och känna att man kanske, kanske, äntligen kan få vara på väg hem igen!
Jag har bott hemifrån (med ”hemifrån” menar jag alltså Värmland, inte mamma och pappa) sen jag tog studenten (med ett års undantag).
Jag har bott där ingen pratar samma dialekt som jag, där folk knuffas och gnäller om man missar tunnelbanan fast det kommer en ny om tre minuter (där jag kommer ifrån kommer det en ny buss om ungefär tre timmar), jag har bott på västkusten med piskande havsstormar i ansiktet och till slut har jag bott ganska exakt tre år i Småland.
Här har det varit toppen, på alla sätt och vis och jag kommer alltid vara evigt tacksam mot Värnamo för de gav mig Emil, roliga erfarenheter och fina vänner.
Men Värmland i mitt hjärta. En gång Värmand, alltid Värmland.
Ibland längtar jag hem så det värker i bröstet och imorgon ska jag gå till banken och se vad de säger om det där huslånet.
