Det här med att ha en blogg har absolut sina fördelar.
Man kan välja vilken sida av sig själv man visar utåt, kan ge sken av att vara en viss person, eller så är man helt enkelt sig själv. Fast lite lite bättre.
Jag har försökt visa en bild av mig på bloggen, som jag tror stämmer hyffsat med verkligheten, med ett stort undandag då: att jag mycket hellre skriver än pratar.
Det är tryggt att ha en dataskärm mellan mig och verkligheten och jag har inga problem med att sätta ord på hur jag känner eller hur jag mår sålänge det bara är i text.
Men sen kommer baksidan av det hela, när man möter någon ute i verkligheten, utan skärm att gömma sig bakom. Då raseras ju fasaden och jag är inte alls den där frispråkiga, lättsamma personen jag är i bloggen.
Jag är inte blyg, det handlar inte om det, men kanske en smula introvert.
Jag tycker bäst om att vara själv, trivs inte i stora sällskap och kan ha ont i magen i veckor om jag vet att jag ska på en tillställning där jag inte känner någon.
Jag har en liten grupp som står mig nära, noga utvalda och sådana som förstår hur jag fungerar. De kräver inget och de kan ta mina sarkastiska skämt och annorlunda ideér.
Men de har en sak gemensamt, att de alla tyckte jag var otrevlig eller skum i början, innan de kände mig.
För jag är ganska otrevlig, för jag är skeptiskt mot nya människor, rädd att de ska såra mig eller ta för mycket av min egentid. Egoistiskt kanske, men så fungerar jag.
Så förlåt alla bloggläsare, om ni någonsin träffar mig i verkligheten, för att jag inte är bubblande, skojfrisk och busig.
Men kom gärna fram och säg hej, innerst inne jublar jag över att ni vågar.
Det hade jag själv aldrig gjort.
