Om ni bor i Malmötrakten (eller någon annanstans med för den delen) kanske ni har sett Anders Flanders och hans enmansorkester på stan? (har ni inte det så sök på youtube!)
Han är fantastisk och jag minns när jag såg honom på torget i Karlstad och han spelade Värmlandsvisan med sin dunk och trummor och allt vad det är.
Till historien hör också att jag och Anders är barndomsvänner.
Det var han som skrev mitt första kärleksbrev, det var han jag hade kort på i plånboken och det var han och jag som satt på parkbänken utanför skolan och drömde om när vi blev stora och hur allt skulle bli annorlunda då.
Det blev det också.
Nu är allt annorlunda.
Men när jag såg honom på Musikhjälpen blev jag alldeles varm i magen. Jag vet hur han drömde om det här.
På samma sätt ser han på mig och han är den som vet hur himla mycket jag ville det här.
Nu finns ingen parkbänk, inga folköl till Sven-Ingvars och inga tårar, förklaringar och stora ord.
Men våra drömmar, barndomsminnen och ambitioner finns numera samlade i en plastdunk på Anders Flanders rygg.
Fint tycker jag.
