Jag har tänk mycket på det här ämnet senaste tiden.
Jag får höra hur duktig jag är, vilken talang jag har och hur begåvad jag är.
Roligt såklart, beröm är alltid beröm och jag blir jätteglad över alla peppande kommentarer jag får.
Men ibland får jag känslan att vissa tror att talang är något man föds med. Att jag föddes som någon som kan teckna.
Så är det ju såklart inte.
Jag tror inte heller det ligger i generna. Snarare i att jag alltid fått uppmuntran av mina föräldrar, att de visat att det jag gör är bra. Mina bilder har alltid hamnat på våra väggar hemma i huset men hade jag tex satsat på något annat hade de uppmuntrat det precis lika mycket och hängt upp diplom eller något liknande.
Jag får ofta frågan hur gör man? Hur tecknar man hudfärg” Hur tecknar man människor? Hur blir man duktig? Hur hur hur??
Man blir inte bara en vacker dag duktig. Detta är inget man har eller inte har.
Detta är ett hårt jobb, det är övning och slit och miljoner timmar ligger bakom att det går bra för mig.
Jag har tecknat varje dag, de senaste 25 åren. Det blir många timmars tecknande det.
När någon hisnar över mina priser på porträtten ska man inte ska glömma allt jobb som ligger bakom, alla timmar jag lagt ner för att bli såhär pass erfaren, på att jag betalat en utbildning, har en ateljéhyra, betalar pennor, skatt och tar ut en lön också.
Visst, mina porträtt är ganska dyra. Det finns säkerligen massvis med människor som gör det billigare.
Men då hänvisar jag vänligt men bestämt till dem istället.
För i mitt pris ligger det jobb, erfarenhet, kvalité och ett helt vanligt: jag tycker att de är värda det priset!
Men innan ni tycker att jag är ett riktigt dryghuvud, kan ni tänka på vad en advokat tar i timmen, vad det kostar att gå till tandläkaren eller hur mycket pengar det kostar att färga håret hos en frisör.
De har också talang, fast när det gäller deras så är det ingen som reagerar på priserna…
