Som jag skrivit tidigare så får jag enorm drivkraft genom ”jag ska minsann visa dig”-tänket.
Men i smyg har jag också en lista, min hämnd-lista.
Det kanske låter brutalt och elakt och det är det också, men egentligen är den inte till för någon annan än mig ändå.
Den finns inte ens nedskriven på papper utan bara lagrad längst bak i mitt huvud.
På den listan finns de hemskaste, inte bara han-gick-före-mig-i-kön-gubben.
Utan de som grävde djupa sår som fortfarande då och då går upp om jag skrapar för mycket.
Nu har jag en hyffsat stor blogg, jag skulle kunna hänga ut personer om jag hade lust med det (vilket jag inte har)
Som han som krossade mig totalt utan att ens vända sig om när jag var femton, han som fick mig totalt ur balans i många långa år efteråt.
Som aldrig ens verkade fatta hur mycket han trampade sönder.
Men det är liksom inte tillräckligt att bara skriva på en blogg att fy så dum du är.
Så jag väntar tills jag blir berömd, sitter i en blommig soffa på min ålders höst och Kobra kommer och gör ett reportage om min långa karriär.
Då, DÅ ska jag säga, att fy faaan vilket praktarsle du är!
