Läste på Emilys blogg att hon hade det lite besvärligt och sorgligt. Den bästa hjälpen mot sånt, förutom godis, är nog ett porträtt. Så här kommer det Emily!
Jag har fortfarande svårt att värdera mina porträtt. När jag ger bort en teckning känns det fortfarande lite som när man var liten och ”hej titta vad jag ritat”-grejen.
Man känner sig liksom dum på nått vis, att här får du bara en fjuttig teckning.
Hoppas folk som får dom inte känner sig lika dumma som jag….