I helgen har jag försökt suga ut det absolut bästa jag vet med Värmland. Så vi åkte till de platser som andas barndom, brunabrända ben och minnen.
Vi var på Hammarö sydspets och hoppade på klippor och kände på Vänervatten. Åh kärlek på det!
Glad värmlänning på hemmaplan! (och ur mycket osmickrande vinkel)
Älskar att få visa mina bästa platser för min bästa person!
Sen åkte vi till Alsters Herrgård, som är min favoritplats på jorden (och där jag hade gift mig om vi skulle varit i Värmland) och det finns ingen plats som andas barndom så mycket som just där.
Jag säger som Gustaf Fröding skrev i dikten ”den dungen är mig kär, min barndom susar där”.
Såhär såg det ut:
Jag hade med mig Rebecca. Vi har gått den här vägen ihop sen vi var pyttesmå. Hon är min bästis.
FINT!
Sen gick vi ett varv i Bäverdalen.
<3!
Sen kom vi tillbaka till vårt gamla villaområde och mitt hjärta smälter lite när jag är där. Hemma.
Sen åkte jag och Emil tillbaka till landet och mina föräldrar.
Radartrion jag, mamma och mormor!
Det var den korta helgen som gick, jag önskar jag hade kunnat stanna hela sommaren!
