Läste inlägget hos Sandra och fick en stor klump i magen. Aj.
När kärlek tar slut så blir det liksom så…..tomt.
Jag läste inlägget, sen läste jag inlägget igen och sen klamrade jag mig fast nära, nära Emil och sa att han aldrig någonsin får lämna mig.
Aldrig.
Han lovade.
Sen fick han lova igen.
Han lovade.
Ibland måste jag nypa mig i armen för att riktigt förstå att det ligger en varm kille bredvid mig i sängen, som lovar att vara med mig resten av livet.
Med mig!
Av alla människor på jorden, så lovar han att bara vara med mig.
Vilken himla jäkla tur, att just jag fick honom. Som råkar vara bäst av allihop.
Tänk att jag fick en, som man kan rufsa i håret, som man ibland bara måste bita i för att verkligen veta att han finns på riktigt och tänk att jag fick han som luktar godast och som föreslår att vi ska åka på utflykt bara för att testa nya vägar.
Om två månader, exakt på dagen, så blir vi Herr och Fru Ileby!
Tänk va, att just han lovade att alltid älska mig!
