Jag gillar sommaren, såklart. Det gör väl alla.
Men ändå, finns den där ständiga pressen på att det MÅSTE vara fint väder, man MÅSTE bli brun och man MÅSTE dricka uteserveringsöl och grilla i parti och minut!
Så i smyg, när ingen ser eller hör, så längtar jag till hösten.
När alla är tillbaka på kontoret igen, när regnet smattrar mot rutan och man riktigt får gräva ner sig i stora jobbprojekt och knixiga uppdrag.
När man får komma hem till det stora, knarrande huset, elda i kakelugnarna och ha på sig raggsockor. När man får ta fram den stora halsduken igen och vira massvis med varv runt halsen och sen gå ut och kratta löv i trädgården.
Jag längtar efter Londonresan jag ska göra med Emil och våra kompisar, efter att småspringa ut i iskallt gräs för att hoppa i en kokhet badtunna, och mest av allt längtar jag efter att få vara gift.
Gift till hösten, komma hem till sin man. Till min familj. Åh.
