Nu när vårt bröllop är över, dagarna har gått och mamman har för längesen åkt hem. Så känns allting så himla tomt.
Inga gömda glasspinnar i frysen, inget hembakat surdegsbröd, ingen madeira i köksskåpet och inga ludna mjuka kinder att lägga näsan mot.
Hon finns kvar. Det gör hon alltid.
Men jag har börjat längta hem. Mer än jag gjort innan.
Efter mammakramar och Löfbergs lila lukt, efter välkända gator och värmländsk dialekt.
Kanske är det åldern, kanske är det det nya familjelivet, eller kanske är det helt enkelt måttet som är rågat.
Kanske överlever man bara fyra år på bortaplan innan mammaabstinensen blir så stark att man bara måste få bo nära igen…
