Idag är en sån där dag ni vet, när allting känns lite lite fel men man ändå inte kan sätta fingret på vad det är.
Jag vaknade exakt 17 minuter över två inatt och kunde inte somna om. Fick för mig att någon smög runt utanför vårt hus och när jag glömde bort den tanken fick jag för mig att mitt ansikte kanske höll på att svullna upp och om jag somnade skulle jag kanske kvävas.
Sen låg jag och vred mig och vände mig och kände på ansiktet och lyssnade efter inbrottstjuvar i säkert två timmar.
Sen fick jag nog och tassade nerför trappan (livrädd såklart, som man är när huvudet är fullt av tjuvar) och hämtade Fröken.
Det känns alltid lättare att sova när hon ligger ihopkurad och tar upp halva sängen, än att ligga där alldeles ensam och frysa (ja Emil ligger ju där förstås, fast vi har så stor säng så han märks knappt borta på sitt hörn)
Jag somnade inte på hela natten. Bara låg där och tänkte. Tänkte på min ostadiga och ständigt oroande ekonomi, om att föda barn och mata dom med sågspån, om inredda festvindar och på hur stora odds det är att Etna får utbrott precis när vi är där.
Sådär snurrade min hjärna hela natten.
Imorse kom jag till jobbet, med påsar ner till knäna under ögonen. Där frågade de om jag ville vara med och presentera mig på en scen framför en hög med nya textilakademielever. Det hade jag gjort, vilken dag som helst, men idag kändes det som att bestiga Mount Everest, så jag tackade nej.
Sen kom min revisor och klappade på mig och sa att mina papper var iordning och att det inte alls var så hemskt som jag trodde, att jag kunde fortsätta betala hyra av ateljén utan att gråta blod och jag kunde andas ut igen. Om än bara litegrann.
Jag önskar jag hade något roligare att berätta, men idag är helt enkelt en sån där dag ni vet.
