När jag och Emil satt i badtunnan i lördags, med en vägg av iskall, kolsvart, höstnatt runt tunnan, så pratade vi om huset.
Jag frågade om han trodde det spökade och han svarade nej och jag fyllde i, att om det gör det, så är det spöket nog bara glad att vi gör det så fint.
Vårt hus är gammalt, har knarriga golv och gnisslande dörrar, spänntak och sotiga kakelugnar.
Vi försöker renovera det med varsam hand, försöker hitta tillbaka till hur det en gång såg ut, fast med vår lilla twist.
När vi flyttade in såg köket ut såhär. Ledset, brunt och all sina forna glans var begravd i dunkelt 70-tal.
Vi pillade bort kaklet, lyfte av skåpsluckorna och skruvade bort handtag, trots att den tidigare hyresgästen sa att det var stört omöjligt att göra något åt det där köket.
Skåpsluckorna fick en behaglig, ljusgrön nyans och kaklet svart fog, precis som det gamla vi hittat inuti garderoben i huset.
Nittiotalsgardinerna byttes ut mot hemtrevliga rödrutiga och REDA-hyllan skruvades upp och fylldes med mjöl och havregryn.
Det här huset alltså, det är en outtömlig källa till inspiration, glädje, gemenskap och vi – jag och min fina man.
Jag älskar varje liten spricka, varje vrå och varje litet hål i väggen.
Det här huset är så hemma. Mitt hemma.
