Igår satt jag och Emil och tittade på Bonde söker fru (mitt favoritprogram!) och sen började vi prata om det här med kärlek.
Hur gigantiskt stort det är egentligen (ursäkta att det låter klyschigt), som en naturkraft nästan! Man har inte en chans att stå emot, det bara slår omkull en som en jättevåg, oavsett hur stor och stark man är tror sig vara så är man chanslös.
Om man inte vet hur jag menar, så har man nog aldrig varit riktigt kär.
Vi pratade om hur himla stort och läskigt det är egentligen, för ska man verkligen kunna bli jättekär i någon, så måste man släppa på kontrollen helt. Man kan inte ha kontrollerad kärlek där man bestämmer hur lite eller mycket man ska känna. Då blir det aldrig på riktigt.
Så när man gör det, släpper på garden helt, står där helt försvarslös och blottad, då är man oerhört sårbar. Det är det som är det läskiga, att man måste visa sig totalt avskalad för att kunna få samma sak tillbaka. Men samtidigt riskerar man att bli så bränd att man inte orkar resa sig upp igen.
Detta har jag vridigt och vänt på nu halva natten. Att jag vågat gifta mig, stått upp framför alla släktingar och vänner och sagt att jag ger dig allt, varenda liten milimeter av mitt ömtåliga lilla hjärta är ditt och du har full frihet att göra precis vad du vill med det.
Du kan stampa på det och mosa det totalt, förgöra mig och tillintetgöra mig.
Eller bara ge mig ditt eget hjärta i retur.
Så nu står vi här, med varsitt litet hjärta i handen och ska göra det bästa av det hela. För finns det egntligen någonting så fint som att få någon att älska en så mycket, att han är beredd att offra det dyraste han har, bara för mig?
