Just nu känns det som mitt liv pausat. Det har hänt så mycket på så kort tid, sånt som man hade varit glad om man aldrig hade behövt uppleva.
Det har tärt hårt på kroppen att ständigt vara orolig, att inte veta, att inte kunna göra något. Bara vänta, hoppas och hålla tummarna så hårt att knogarna vitnar.
Den här hösten har varit fylld av sånt som man helst bara blundar för. Men efter en stund kommer det ändå alltid ikapp och man tvingas se.
Imorse vaknade jag, gick rakt upp till toaletten, spydde och sen gick och la mig igen. Och där har jag legat sen dess.
Jag känner mig som ett bankkort som dras igen och igen men ändå står det bara ”medges ej”.
På fredag kommer min bästaste vän hit och då kommer allt kännas mycket bättre. Det gör det alltid.
Jag önskar hon kom idag.
