På två månader har jag sett fem olika avdelningar av sjukhuset, har mött tjugo olika sköterskor på bara två veckor och kan namnet på läkare jag önskar att jag aldrig behövt möta.
Vet diagnoser på sjukdomar och medicinnamn, symtom och statistik.
Sånt jag aldrig velat veta.
På två ynka små månader har mitt liv blivit helt annorlunda. Min syn har ändrats helt.
Jag bryr mig inte längre om samma saker som förut, prioriterar inte längre likadant och har inte ägnat mitt ”gamla liv” en tanke.
Hur blev allting såhär?
Hur gick pappa från frisk till sjuk? Hur kunde allt det här bara hända utan att någon frågade om vi ville vara med?
Vi hade sagt nej.
Nej vi vill inte vara med.
Vi vill inte se vår fina, mjuka, luddiga pappa försvinna och tyna bort.
Varför frågade ingen oss?
Vi hade sagt nej.
