Nu har min pappa varit borta i tre dagar.
Tre dagar då det känts som jag haft en plastpåse över huvudet, inte kunnat tänka, inte kunnat reagera, inte kunnat andas.
Det känns som jag stängt av hela nervsystemet, att kroppen slocknat.
Jag tänker på hur det blir när jag kommer hem, att jag bara vill slänga ut alltihop och börja om. Måla om alla saker, byta färg på väggarna och fylla varenda rum med tulpaner och låtsas att den här helvetesvintern är över och aldrig kommer tillbaka.
Att det blir vår till slut.
Samma dag som min pappa dog så fick jag svar på ett mail jag skickat iväg några dagar tidigare.
Ett mail jag skickade i jakten på något nytt och okänt, en desperation över att behöva gå tillbaka till en vardag utan pappa. Något som skulle förändra mitt liv.
Jag skickade in en ansökan till drömjobbet och nu, nu hade jag fått svar.
På torsdag tar jag tåget till Stockholm och på fredag ska jag på intervju. Det känns overkligt. Hela mitt liv är overkligt just nu.
Både på den bra och den dåliga sidan.
Kanske är det här hålet i platspåsen över huvudet som gör att jag fortfarande får luft?
Hade pappa varit här nu hade han varit den första jag hade berättat det här för, om intervjun och mailet.
Han hade sagt: Perfekt, så ska dom tas!
Så hade han sagt och sen hade ha hållit tummarna för mig på samma sätt som han alltid gjort. Mina fina starka modiga pappa.
Nu håller han tummarna i himlen och hejar på mig allt vad han kan.
Det känner jag i magen.
