Nu har den största chocken efter att pappa gått bort lagt sig. Eftersom han blev sjuk för bara två månader sen så har man knappt hunnit förstå vad som hänt och man har bara försökt hålla sig själv ovanför ytan för att inte drunkna i allt det här.
Men nu har jag alltså insett fakta. Insett att han inte kommer tillbaka. Att jag aldrig kommer få krama min egen pappa igen och aldrig mer klappa på hans skäggiga kind.
Jag minns precis hur den känns, kan fortfarande känna i handen precis hur hans kind känns och när jag sa till mamma att min största sorg är att jag en dag kommer glömma bort hur han känns, så sa hon att hon fortfarande minns precis hur hennes pappa kändes, att det är ingenting man glömmer.
Det känns så tryggt att veta, för bara tanken på att jag ska glömma bort hur hans kramar känns och hur han låter när han skrattar eller hur hans skäggstrån viker sig när man klappar honom, får mig att vilja gå i tusen bitar!
Jag skrev tidigare att jag inte gråter. Det har ändrats.
Jag gråter och gråter och gråter nu när jag vet att det här är för alltid. Att mina barn inte får en lekmorfar som hänger upp gungor i träden och matar dom med godis i smyg.
Att jag inte längre kan ringa när det sitter läskiga typer bredvid mig på tåget och att jag aldrig mer får skjuts i hans blåa rallybil.
Att jag redan glömt hur han luktar för allting bara luktade sterilt och äckligt sjukhus i slutet.
Jävla helvetes skitfaaaaan, såhär skulle det ju inte bli Pappa!
Du fattas mig.
