Jag skrev att jag inte skulle älta det här mer.
Jag ljög.
Det har nu gått exakt 26 dagar utan pappa och jag kommer älta det här länge länge än.
Trots att jag visste att han skulle dö, visste att nu är det inte många dagar kvar, till och med ville att han skulle dö i slutet, så kunde jag ändå inte föreställa mig hur det skulle kännas efteråt.
Man trodde man visste, trodde man skulle reagera på ett visst sätt och trodde man var förberedd.
Det visste man inte och man var inte det minsta förberedd.
Jag visste att han skulle dö, det var jag förberedd på. Men jag visste inte hur det skulle kännas att leva utan honom.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp mobilen för att ringa och sen kommit på att just ja, han kommer inte svara.
Hur många sms jag tänkt skicka som han aldrig kommer läsa och hur det känns att vakna på morgonen och inse att man bara drömt.
Han finns inte mer.
Överallt är det farbröder, gubbar och pappor som går runt. Men inte en enda av dom är min. Inte en enda.
Det måste jag lära mig leva med trots att jag absolut inte vill det. Det är det sista jag vill. Leva utan pappa.
Nu, efter att ha varit med om något så livsomvälvande som det faktiskt är att se en person som inte längre andas, så ser jag allting med helt andra ögon.
Jag har förstått nu, att kroppen bara är något slags redskap för att kunna få vara den person man är på insidan.
Det blir så väldigt tydligt när man ser en person som inte längre lever, att själva essensen av den personen flygit därifrån.
Min pappa fanns inte längre inuti den där kroppen, som en erimitkrabba som bytt skal ungefär och lämnat det gamla efter sig. Tomt.
Numera kan jag sitta och titta på när någon pratar med mig och föreställa mig hur den personen såg ut om den inte levde. Att det bara är insidan som pratar med mig, via munnen som hör till kroppen.
Fattar ni hur jag menar? Så himla flummigt känns det att förklara, men det är så väldigt tydligt när man upplevt det.
Jag har också, på det här korta tiden det ändå rör sig om, insett hur himla kort livet ändå är. Att man aldrig kan veta.
Att man inte kan sitta på ett jobb man hatar för att sen, sen någongång ska det blir bra och man ska göra det man EGENTLIGEN vill göra, att man inte måste sitta och ruva på en massa pengar som man ska använda sen, unna dig vad du vill ha, res och se nya saker och köp fina skor om det nu är det du vill.
Att höra på folks eviga tjat om kilon, att man ska gå ner si och så nu efter nyår, dessa tomma ytliga nyårslöften. Lägg på dig ett par kilo istället, man vet aldrig när dom kan behövas!
Plötsligt står man där, sjuk och utan matlust, då kan man skatta sig lyckligt att man åt det där extra baconet istället för nån jävla pulverersättningsskit!
Mitt nyårslöfte är att sluta bry mig om triviala saker, mina kärlekshandtag kan ses som ett sparkapital på banken, det kan ge mig några extra veckor om det krisar någon gång och numera lever jag med mottot att ”sen” kanske aldrig kommer, så det är lika bra att leva så mycket man kan, även om det bara innebär att ligga i soffan med sin man i fåtöljen bredvid.
Nu när min pappa inte längre lever, får jag göra det åt honom istället.
