De senaste dagarna har jag gråtit. Gråtit så mycket att jag trodde jag skulle bli uttorkad i hjärnan.
Visste inte att det fanns så mycket ledsenhet i en och samma person och det är så himla frustrerande när man inte kan förklara för någon hur det känns.
Ingen förstår, man kan inte sätta sig in i hur det skulle kännas om man inte varit där.
Jag har förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv på samma gång. Min pappa och min bebis.
Hur fan förklarar man hur det känns?
Som att bli skjuten i båda benen men ändå behöva gå hem, som att hoppa från ett höghus och ångra sig i luften, som att simma under vattnet och sen inte hitta upp till ytan.
Som att hjärtat går i tusen små skärvor och ingen har tillräckligt bra lim….
Hur förklarar man känslan att vara på sitt livs första ultraljud, på kvällen, akut, och sen inte se någonting annat än en svart klump, inga små fingrar och inga små öron.
Hur man sen ska resa sig upp, klä på sig och samtidigt inse att det inte blir några små bebisfötter på Haga, inga kladdiga barnfingrar i maten och ingen liten spade i rabatten.
Hur beskriver man bäst hur det känns inuti?
Hur kan man berätta för någon som inte varit med hur det känns att säga hejdå till sin egen pappa och veta att det är det allra sista hejdået, att det är sista gången han känns varm och mjuk.
Att han aldrig kommer gå över gräsmattan här hemma mer, aldrig mer säga ”hej Anna” när man ringer, aldrig mer komma och hälsa på mig på mina utställningar, aldrig mer äta kräftor och se på mig med se där pliriga små ögonen och sjunga norrlänsk snapsvisa.
Hur i hela friden kan jag berätta för någon hur det känns?
Hur de känns när man går sönder, när den viktigaste pusselbiten helt plötsligt fattas?
Ingen skulle ändå kunna förstår hur det känns, så jag har slutat försöka förklara.
