Läste inlägget Clara skrivit om att bli bortvald, hon är allt bra vis den där Clara!
Vi skriver långa mail till varann och hon förstår mig på ett sätt jag inte stöter på så ofta.
Inlägget hon skrev fick mig att minnas en liknande sak jag varit med om, minns det så väl och jag får fortfarande ont i magen av den där gången.
Det var nyårsafton, jag och min kille hade inget planerat så vi följde med några av hans kompisar till ett ställe på Stureplan, way out of my comfortzone om man säger så. Men jag följde med, i nya skor och ny vit top.
Jag kände mig obekväm på en gång, det här var inget ställe jag var van vid och hans tjejkompisar var inte som mina vanliga kompisar. Jag försökte smälta in, prata på och vara trevlig.
Sen gick jag på toaletten, det var lång kö så jag fick snällt vänta. Där inne, framför den gigantiska spegeln stod hans tjejkompisar på rad och bättrade på sminket och rättade till urringningarna. Och pratade om mig.
– Hon tjejen, Daniels nya, fy fan vad tråkig hon är! Fattar inte vad han ser hos henne!
Jag önskade mig osynlig och verkade onekligen vara det också.
Just när ett toabås blev ledigt och jag smet in såg en av tjejerna mig och knuffade på de andra så de skulle tystna.
Där inne satt jag sen tills jag var säker på att de gått ut, med tårarna strömmande på kinderna.
Jag var onekligen tråkig. Kände mig skittråkig för det var inte min miljö och inte min typ av människor.
De förstod inte mig, de tyckte inte mina nya skor var fina och de undrade inte vem jag var.
De hade redan bestämt att jag var tråkig och det stämde också. I deras sällskap var jag tråkig.
Men i sällskap där jag trivs, där folk vågar ha hatt utan att känna sig utklädda, där människor undrar om viktiga saker och frågar om sådana saker man alltid hoppas att någon ska fråga om, då är jag fantastisk!
Då är jag rolig, snabb i käften och folk skrattar åt mina skämt. De tycker att mina hemmasydda kjolar är fina och att man visst kan sitta hemma och dricka rödvin en tisdag och prata om tonåren och komma ihåg preis hur det känns att vara ny i en stad.
Sen den där gången inne på toaletten har en liten del av mig tyckt att jag är tråkig. Att de nog hade rätt. De sa det ju utan att jag skulle hört så de måste ju menat det.
I fel sammanhang är jag tråkig.
Men det är jag så gärna, för i rätt sammanhang, är jag fantastisk!
Jag försöker inte längre låtsas att jag skulle passa in på Stureplan, försöker inte längre imponera och ha rätt jeans och perfekta klackar.
Istället försöker jag vara mig, med hatt om jag känner för det, storblommig kjol och med massa roligheter på lager.
Men viktigast av allt är, att jag hundra gånger hellre är ensam med vetskapen att jag är en rolig jävel, än tråkig i fel gäng!