När mattan rycks undan och hela ens värld rasar är det fint att ha någon att hålla hårt i.
Emil har inte haft det lätt de senaste månaderna, försöka trösta en fru som bara gråter, som aldrig vill träffa någon och helst bara vill ligga nära nära under täcket och aldrig gå upp.
Men han har försökt trösta, sagt att det kommer fler månader, att han finns och att det kommer bli bra. Sen.
Det har minst sagt varit stormigt senaste tiden, jag har inte varit lätt och jag har mest skrikit och gråtit och varit arg. Arg för att allting är så jävla orättvist!
Men han har stått där, klappat och tröstat. Försökt och förstått fast jag är obegriplig.
Detta har gjort oss starkare. Miljoner gånger starkare för vi vet var vi har varann när det blåser och stormar. När världen tycks vända ryggen åt en så håller vi varann hårdare i handen.
Jag är inne i en persiod där jag vill vara nära. Jag vill liksom klättra upp på Emil, sitta på hans rygg, ligga innanför hans hud, ligga så nära att inget mer kan komma åt mig.
Jag önskar så att allt det onda ska vara slut nu. Att våren kommer även för mig och att någon, någonstans ändå tycker att det är min tur nu.
Min bästa stund på dygnet är när Emil sitter i fåtöljen och jag i soffan, när man ser på honom och liksom hela kroppen blir varm. Min man!
Då säger jag, du och jag Emil och han svarar: tror jag det!
