Det anses vara vår ute. Jag har inte orkat känna efter om det stämmer eller inte.
För när jag bestämmer mig för att resa mig från soffan och ta en promenad, hinner jag ändra mig på vägen upp och går tillbaka och lägger mig igen.
Sen pappa dog orkar jag ingenting.
Jag orkar knappt stiga upp, orkar inte med en hel dag på kontoret, orkar inte gå ut, orkar inte träffa någon, orkar inte göra planer för jag vet att jag ändrar mig och ställer in ändå.
Jag vet att man mår bra av att röra på sig, gå ut och få frisk luft och att få lite miljöombyte.
Men jag orkar inte.
Jag vill bara lägga mig ner och sova tills allting blir som förut igen.
Ikväll ska jag ut och dricka öl. SKA ut. Inte ställa in. Inte den här gången, för jag vet att jag måste ut och jag vet att det kommer kännas bättre sen när jag väl är där. Med en vän som förstår.
Jag riktigt längtar.
Synd bara att bussresan dit, att sätta på sig skorna och gå upp ur soffan känns som att bestika ett jätteberg.
Men jag ska klara det. Ikväll ska jag gå ut och imorgon kan jag vila hela dagen om jag vill, och njuta av att jag iallafall klarade det den här gången.
