Sen pappa dog har jag och mamma pratat i timmar, ältat, vridigt och vänt på hur den perfekta partnern är, hur man får det att hålla i trettio år och tre dagar och hur man gör för att stå ut när det går trögt.
Vi har kommit fram till att vi tycker ganska lika i de här frågorna.
Det viktigaste, överst på bådas lista: att ge varandra plats.
Man kan inte kontrollera en annan människa, inte bestämma vad den ska tycka om eller inte tycka om.
Jag och Emil har vitt skilda intressen, men det är viktigt att låta det vara så för annars trampar man så lätt på varann och stänger in sin partner i en liten låda. Då går det helt enkelt aldrig.
Emil älskar till exempel att åka skidor, får han inte göra det minst en gång om året så känner han sig instängd och blir olycklig.
Då får han såklart åka skidor. Jag har alrig stått på ett par skidor och skulle aldrig våga åka lift, så därför följer inte jag med på hans skidresor på samma sätt som han inte följer med mig när jag åker till Turkiet och bara ligger i en solstol i sju dagar.
Det är svårt att ge varann plats, för man är så upptagen med att man måste skapa minnen ihop, resa ihop, göra saker ihop! Men de allra bästa minnena, det som mamma saknar mest med pappa nu när han är borta, det är det där att bara sitta i soffan ihop. Att bara va.
Inte resorna, inte middagrna, inte allt det där andra. Utan det enkla, det som tar tid att bygga upp och det som är riktig kärlek.
Att bara va.
Ihop.
Min bästa tid är när Emil är på nedervåningen och pysslar med något, drar in nya lampsladdar eller installerar nya ledbelysningar i hyllorna och jag är uppe i min ateljé och målar. Han är inte på mig och jag är inte på honom, men jag hör att han är där och det räcker.
Sen har vi, såklart, en himla massa gemensamt också. Vi skrattar åt samma saker (okej, inte riktigt samma saker, men nästan) tycker om att klä oss i våra bästa kläder och åka på loppisrunda med matsäck i bilen, vi tycker om att vara i trädgården och bygga om någonting och vi tycker om att hitta på nya projekt till huset.
Men allra mest tycker vi om att vi får vara precis som vi är, som vi var innan vi blev ihop. Utan att någon säger åt oss att ändra oss.
För det var ju den Emil jag blev kär i, inte en efterkonstruktion som jag tvingat honom att bli!
Vi har sett Italien och New York, gått på gatorna i London och rest över hela Sverige i bil.
Ändå värderar jag vår tid i soffan högst. Då vi bara är.
Ihop.
(foto: den fantastiska Jessica Silversaga)
