Igår hade jag och Emil samtalet jag bävat inför, väntat på och tassar på tå omkring.
Samtalet om mitt jobb, att tänk om det inte går?
I ett och ett halvt år har jag haft mitt eget kontor i stan, med utsikt över hustaken, kaffemaskin och en egen dörr att stänga.
I ett och ett halvt år har jag haft mina egna arbetstider, mina egna regler och mitt eget tempo.
I ett och ett halvt års tid har jag varje dag, andats in och tänk att herregud, vad jag är lycklig som får göra det här.
I ett och ett halvt års tid har jag känt mig stolt, och duktig och kababel, som får det att gå runt.
I ett och ett halvt år har jag vänt och vridit på varje krona, satsat och hoppats att ni ska gilla det jag gör.
I ett och ett halvt år har jag haft lite lite ont i magen för framtiden.
I ett och ett halvt år har jag varit så evinnerligt lycklig över mitt fina lilla jobb.
Men jag är inte rik. Långt ifrån. Jag har inget ”den 25:e” och jag kan inte åka på weekend med min man när vi behöver andas.
Jag har för tillfället inte råd att varken klippa mig eller gå till tandläkaren men jag tänker FAN inte ge mig!
Min största skräck och mardröm är att behöva låsa kontoret och lämna in nyckeln, att aldrig komma tillbaka hit mer och att känna att jag var tvungen att ge upp.
Ge upp för at det är för stort, för svårt och för påfrestande.
Emil har också drömmar, drömmar han inte kan förverkliga för att vi inte har råd.
Han får inte heller åka på weekend med sin fru, inte köpa ipad eller den dyraste köttbiten. För då har vi inte råd.
Allt hänger på mig.
Måste få det här att funka.
Det är inte så lätt att vara egen och liten och försöka hålla näsan ovanför vattenytan.
Men jag vill det här.
Mer än jag någonsin velat något annat.
Snälla, låt det gå!
