Vi fick vårt plus i Italien, på vår bröllopsresa, på en toalett med marmorhandfat och guldtapeter.
Fick läsa instruktionerna om och om igen eftersom de var på italienska, men jag förstod ju ändå, att incinta betydde precis det jag trodde. Ett plus är ett plus. Även på italienska.
Det tog bara några dagar, kanske till och med bara några timmar, så hade man drömmen helt klar för sig.
De små benen med bruna skor, sladdande i gruset. Nerkasade strumpor och huvudfotingar från dagis på kylskåpet.
Min namnlista i mobilen blev längre och längre fast vi ändå redan hade bestämt.
Pappa gillade det där namnet. Därför är det fortfarande bestämt.
Fast det inte längre är något plus.
Vare sig på svenska eller italienska.
– Du kan ju inte vara så ledsen, det hade ju knappt hunnit bli nått!
Plusset, drömmen, ljudet från små fötter i gruset och steg i trappan. Allt det fanns där, även om knyttet bara var en larv, så var drömmarna redan stora och färdigvuxna inuti.
Så jag är ledsen.
Min ledsenhet mäts inte i hur stor larven var.
Den mäts i storleken på drömmen och då kommer jag vara ledsen länge länge än.
we’ve got holes in our hearts, we’ve got holes in our lives
we’ve got holes, we’ve got holes but we carry on
