Idag har min mamma och pappa 30 årig bröllopsdag.
De gifte sig redan efter ett halvår, det är väldigt otippad om man känner min mamma som gillar att planera och förbereda sig, men hon brukar säga att är man kär så är man.
Min pappa pratade om kvällen då han mötte mamma i talet han höll på mitt bröllop, att han var bjuden på nyårsfest men egentligen inte sugen på att gå, men att han var så glad att han gick för annars hade han aldrig mött henne och då hade inte jag funnits (sen började han storgråta så talet blev inte mycket längre än så, men fint ändå)
Jag är också så himla glad att han gick på den där festen och att mamma också gjorde det!
De har läst italienska på kvällarna ihop för att kunna fira sin bröllopsdag i Italien, pappa hade med sig sina italienska glosor på sjukhuset till och med.
Sen blev allting såhär istället. Så himla orättvist!
Trettio år tillsammans är lång tid, men väldigt kort om man räknade med minst trettio till….
Tack för att just jag fick er till föräldrar, ni är bäst i världen!
