Sju månader.
Sju månader efter den där hemska dagen på akuten, med blodet och den där fastetsade bilden av en ultraljudsmonitor som ekar tomt.
Sju månader av gråtsamtal till kvinnokliniken och hjälplösa försök att trösta från otaliga barnmorskor och de eviga, hemska, bedrövliga orden ”försök att inte tänka så mycket på det, då går det bättre!”.
Sju månader av hopp och förtvivlan, oändliga tårar och försök att verka glad och innehållslösa lögner som ”vi tar det som det kommer” till vänner som frågar hur det går.
Sju månader av googlande ”gravid trots mens”, ”hur långt tid att bli gravid efter missfall” och ”hur tidigt kan jag ta ett gravtest” osv. osv. osv….
Sju månader och tretton graviditetstest fattigare, så kom det där strecket….
Önskar jag kunde skriva plusset, för det låter mer på riktigt, men jag hade vid det här laget inte längre råd med de dyra, fina graviditetstesten som visar plus, så jag körde på den billigare varianten, som visar två streck om man har oändlig tur (även här hann jag googla en hel del ”om jag håller upp testet mot ljuset, som legat i urin i 24 timmar, kanske jag ser två streck, är jag gravid då?”…det är man aldrig tyvärr)
Men så tog jag ett test, alldeles för tidigt för att det skulle kunna visa något, men som på rutin och jag var ensam hemma så jag behövde inte säga till Emil att jag tagit det, kunde bara lägga det längst ner i soppåsen som alla andra månader och låtsas som ingeting.
Tog testet, la det på nattduksbordet och glömde nästan bort det, för jag visste att det ändå skulle visa en ruta med ett streck i, som ett hån mot mina hjälplösa försök att få det där andra strecket.
Sen kollade jag, utan att lyfta upp det. Såg det liksom från sidan. Hann tänka: från den här vinkeln skulle man nästan kunna tro att det är två streck…
Lyfte upp det, kollade igen, och igen, och igen. Två klara, tydliga streck. Fem dagar innan det ens skulle gå att ta ett test.
Två streck. TVÅ!
Ringde till Emil och sa: jag tror du måste komma hem, det har hänt någonting…..jag tror….jag är med barn!
Han vågade inte tro på det, inte när det var så tidigt. Det vågade knappt jag heller. Inte efter sju månader utan streck.
Väntade nervöst de där fem dagarna, gick på toaletten för att dubbelkolla att jag inte blödde säkert en gång i halvtimmen i fem dagar.
Inget blod.
När fem dagar, som kändes som fem år, gått, så tog jag ett nytt test.
Två streck. Två tydliga streck på en gång. TVÅ!
Ringde till kvinnokliniken igen, även denna gången med skakig röst och fick prata med en av barnmorskorna som hört mig gråta tidigare.
Jag lyckades få fram att jag minsann är med barn och att jag blivit lovad ett tidigt ultraljud.
Fick en tid tre veckor senare och hon avslutade samtalet med orden: vi får väl se om det håller i sig tills dess.
Tre veckor gick, i snigelfart och hennes ord ”vi får väl se om det håller i sig” ekande i huvudet.
Det höll i sig. På ultraljudet var det en liten grå fläck, men inget hjärta kunde hon se.
Hem igen, googla ”hur tidigt ser man hjärtat”, ”kan det gå bra trots att inget hjärta syns?” osv. osv. osv.
Ny tid, sega fyra veckor av sömnlösa nätter och ett evinnerligt klämmande på brösten, för visst måste de väl vara lite ömma fortfarande? Lite? Om jag klämmer hårt då?
Nytt ultraljud. En större fläck. En fläck som pulserade och som viftade med sina små paddelarmar.
Vårt yngel! Vårt embryo! Vår bebis!
Vecka tolv var min skräck. Det var då den förra resan tog slut. Veckan då man ska kunna andas ut, jubla, berätta och klappa på magen.
Vecka 12 kom och även nu fick vi gå på ultraljud. Där inne låg någon som gjorde kullerbyttor och visade stolt upp sina korta små simhudsfingrar, med små krokiga ben och för stort huvud.
Vår lilla någon fanns kvar.
Vår lilla någon FINNS kvar.
Nu har halva tiden gått. Halva graviditeten är förbi och jag vågar nästan andas ut.
Iallafall lättare dra efter andan.
Varje liten knuff där innifrån, med de små krokiga benen och de där små händerna känns som himmelriket.
På riktigt.
Nu är det på riktigt.
Vår bebis.
Som vi gett upp hoppet om, som vi sa till varann att det kanske får gå bra ändå, utan bebis, man måste ju faktiskt inte ha barn, som vi motvilligt la på hyllan.
Nu har halva tiden gått och inte en minut av den tiden har jag tagit någonting för givet, alltid vetat att det här är större än jag vågat hoppas på. Att lilla någon därinne inte är det minsta självklar.
Tänk alla gravidmagar jag sett och hatat, jävla gravidmagar till att synas överallt, att jag inte kunde få gå ut utan att bli påmind om min egen, platta mage.
Nu sitter jag här och klappar på min egen jävla gravidmage.
Fy fan för lyckliga mig!
