Som jag skrivit tidigare så går jag numeran hos en psykolog någon gång i månaden, på inrådan av min barnmorska. Jag ska villigt erkänna att jag var en smula skeptisk, jag har träffat många psykologer i mina dagar och de riktigt bra är ytterst få kan jag lova.
Men den här var riktigt bra och nog mer välbehövlig än jag trodde.
Jag trodde mig vara ganska klar med sorgearbetet efter pappa och missfallet, vilket jag nu insett att jag inte alls är. Jag behöver älta och vrida och vända några varv till, för att riktigt förstå att det hänt.
Psykologen tyckte det var klokt att försöka reda ut det så gott det går innan den nya bebisen kommer, så nu har jag helt enkelt börjat rota i den där svarta trasselhögen som bara legat orörd inuti bröstet i nästan ett år.
Detta har lett till att jag gråter, stup i kvarten känns det som. Men det behövs för jag har knappt gråtit alls innan. Men nu när det var all helgons helgen och jag åkte till kyrkogården och tände ljus för pappa, då grät jag som en litet barn.
Att behöva tända ljus för sin egen pappa, det är ju absurt! Han ska finnas och vara varm och ha sticksigt skägg och säga att man är bäst i världen, krama en och lukta pappa. Inte bara vara ett tänt ljus och inget mer.
Men nu är det så det är, det är ingenting jag kan göra något åt, hur mycket jag än vill. Och det måste jag försöka acceptera. Fast jag inte förstår hur det ska gå.
Det här året har jag tappat orken, orken att vara social och träffa vänner, prata om vanliga saker och skratta.
Jag vill bara vara själv. Försöka gå in i mig själv och förstå hur det verkligen ska gå med allt.
När jag ska vara social och gå ut, känner jag mig sjuk, måste ligga i sängen i ett släckt rum och stirra rakt fram i flera timmar innan för att sen kunna samla ihop alla skärvor och försöka mig ut.
Efteråt har det känts som jag sprungit tio maratonlopp och jag orkar inte gå upp ur sängen på flera dagar.
Jag kan titta tillbaka på bilder innan allt det här hände, minnas precis hur det kändes inuti att vara sådär glad, genuint glad.
Jag saknar den känslan så himla mycket.
Men det känns som jag åldrats minst tio år bara det här året, jag är inte längre yngst i familjen, nu är vi alla jämngamla och har samma problem att tampas med och försöker hålla ihop så gott det går.
Jag är inte längre naiv och odödlig som jag var innan och det är en insikt jag gärna hade varit utan.
Att försöka förklara hur det känns för någon annan som inte varit med om det känns nästan omöjligt. Man hoppar över de jobbigaste detaljerna, vill inte göra människor obekväma.
När någon frågar hur man mår så svarar man bra utan att ens känna efter, för om jag känner efter kanske fasaden rasar.
När min pappa var som sjukast sa han om och om igen att han var trött på att hålla masken, trött på att låtsas att allt är bra och det är först nu jag verkligen förstår hur han menar.
För jag är lika innerligt trött på det som han.
Så nu håller jag mig helst hemma, sittandes vid symaskinen och när ingen ser, gråter jag så tårarna sprutar. Gråter för att jag inte kan ringa min pappa och säga hur det känns.
Tur jag har vänner som förstår och låter mig hållas och reda ut saker i min takt.
För just nu är det den enda jag behöver, tid att slicka såren och försöka lära mig leva det här nya livet.
Och förhoppningsvis, så småningom, bli glad rakt igenom igen.
En bild från innan allt, då man var sådär glad. Inuti.
