Just nu går Veronica Maggios låt ”Hela huset” på repeat i bilen, på högsta volym och så skriksjunger jag med. Bästa känslan!
Jag har en förmåga att se tillbaka på mina tidigare år med allt skräp som hände då, men jag glömmer ofta åren från 20 och framåt, de var de absolut bästa åren jag haft!
Jag hade hittat vem jag var, var inte längre lika osäker och orolig för vad folk skulle tycka.
De flesta helgerna efter jag gått ur konstskolan tillbringade jag i Göteborg med Wenche.
Vi gjorde oss redo hemma hos tanten, drack litervis med vin och rakade benen i den ljusbruna badrummet, vi virkade och skrattade så vi grät.
Sen tog vi varsin vinflaska med oss under armen och åkte till huset på andra sidan stan, där alla roliga HDK killarna bodde. Sen drack vi mer vin, ur muggar, sittandes på diskbänken och lyssnade på poesi, spelade tv-spel eller spontandansade i vardagsrummet. Vi rumlade runt på Göteborgs gator, på pretentiösa HDK-fester med teman, hamnade i okända lägenheter och delade glasspaket med söta pojkar med lockigt hår som rökte i fönstret.
Vi blekte håret hemma i finlägenheten i Haga, åkte spårvagn med gårdagens smink och klackskor när alla andra var på väg till jobbet och vi dömde aldrig, bara lät varann vara precis som man är.
De här åren var bland de roligaste i mitt liv.
Jag är så himla glad att jag haft mina regniga, rumliga Göteborgskvällar i bagaget nu när jag ska bilda familj.
Att jag gjort precis allt det där jag velat, haft vackra pojkar i fönstren och druckit vin ur porslinsmuggar och somnat på hårda soffor ihop med världens bästa Wenche.
