När jag sitter här och skriver det här, känner jag små små fötter sparka på insidan.
Små fötter som aldrig gått i gräs eller på vassa grusgångar.
Små fötter som tillhör en lite person som jag inte vet någonting om. Som jag inte vet hur den känns, hur den ser ut när den vaknar eller hur dens skratt kommer låta.
Tänk att det ligger en liten mini människa där inne i mörkret och värmen och vrider och vänder på sig. En liten minimänniska som aldrig har andats, sett sin mamma och aldrig blivit pussad godnatt.
Helt ovetande ligger den lilla personen därinne och väntar, ovetande om hur det känns att gå på disco och se killen man är kär i kyssa någon annan, hur det känns att få ett hemligt kärleksbrev i sitt skåp eller hur det känns att sätta saft i halsen.
Jag ska krama den lilla, pussa och säga att den är världens finaste lilla person, säga att när man ramlar och slår sig så är det bara att borsta av sig, blåsa lite och sen på´t igen, som min pappa lärde mig.
Min älskade ofödda lilla älskling, som jag ska älska dig sen när du är här!
Att inte kunna föreställa sig hur du ser ut, hur det kommer bli och hur jag vet att jag sen kommer undra hur jag någonsin kunde leva utan dig sen när du väl är här.
Med rynkiga fingrar och små ärt-tår och tjocka kycklinglår.
Jag vet att jag kommer bli vansinnig och fullständigt tappa kontrollen när du vägrar hålla klaffen på natten, när du cyklar rakt ut i gatan eller kastar grus på folk.
Men ändå, innerst inne, älskade lilla unge, kommer jag vara så innerligt tacksam att det var just du som kom till oss.
Det vet jag redan nu, när man känner dina små osynliga fötter sparka mig från insidan.
Lilla ofödda älskling.
