Jag ska erkänna att jag inte är särskilt barnkär, är nästan på gränsen till lite rädd för barn till och med. De är så oberäkneliga, de spyr och gråter och åmar sig och man vet aldrig vad de ska ta sig till.
Jag har aldrig varit en sån som måste säga åhhhh och ohhh och iiiiihhh så fort jag ser en bebis, vill inte hålla och blir smått kallsvettig när jag får en bebis i knät.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!!
Jag har alltid tänkt att det här går över när man når en viss ålder. Det har det inte gjort, inte än iallafall.
Sen har jag också tänkt att det säkert går över när jag får egna barn. Det tror jag fortfarande och det återstår väl att se om det är rätt eller fel.
Jag försöker intala mig att när jag var liten var jag vansinnigt rädd för katter, minns min kompis Tomas och hans katt som man bara såg på håll, ligga och blänga på en från vardagsrummet och jag drömde mardrömmar in den där läskiga katten!
Men sen fick jag en katt, en liten vit kattunge och den var ju inte det minsta farlig.
I samma veva blev alla andra katter också ofarliga, för man visste hur man gjorde när man skulle klappa och hålla, när man skulle backa och när de tänkte rivas. Till och med den läskiga katten hemma hos Tomas blev riktigt söt. På håll.
Så kanske går det över som sagt, om det är mina egna.
Emil däremot, fullkomligt ÄLSKAR barn! Och barn fullkomligt älskar Emil. Han pratar gärna med dom, leker och låter dom sitta i knät.
Detta känns ju väldigt lovande då vi iallafall har en av två möjliga som gillar barn!
När vi var på väg hem från dop i lördags sa han i bilen att han längtar till bebisen är här, till han får hålla och leka och pussa.
Fint att han längtar, antagligen mer än jag gör.
Kan ni inte komma med lite pepp på att det kan ändras, inte bara mamma-älskar-alla-barn-kommentarer (för det fattar ju jag också att man gör, sen)
Med Vide, som vi är gudföräldrar åt. Emil får hålla…
Med Ebba i Piteå. Emil får hålla….
Älskade Majken, min brorsdotter! Henne är jag dock inte det minsta rädd för!
