Retrolover skrev ett så himla bra blogginlägg om sin graviditet och jag känner precis igen mig!
Jag VET att jag framstår som negativ och otacksam när jag skriver om graviditeten.
Jag VET att ni tycker att jag borde ju vara glad nu när jag kämpade så.
Men att vara gravid har varit det mest mentalt påfrestande jag gjort och även fysiskt har det varit riktigt tufft emellanåt.
Sånt här får man inte skriva om, för man ska stråla och vara lycklig, njuta av att kroppen förändras och ta vara på sin tid som gravid.
Jag är gravid av en enda anledning, att jag och Emil vill ha en bebis ihop.
Så enkelt är det.
För att få en bebis, måste man vara gravid. Det är liksom priset man får betala.
Att jag fullkomligt avskyr att vara gravid har ingenting med mina tankar om bebisen att göra. Det gör inte att jag längtar mindre eller inte ser fram emot vad som ska komma sen.
Men de två sakerna läser folk automatiskt ihop.
Hur ska det gå med bebisen om hon är så negativ redan nu?!
Igår, när flyttlasset gått till huset, alla som hjälpt till hade åkt på varsitt håll och jag var ensam kvar i huset så brast det totalt.
Jag storgrät i säkert en timme.
Grät för att hela huset var fullt av lådor som jag inte orkade packa upp, att de burits dit av snälla personer fast jag egentligen borde burit dom själv men inte klarat av det, att jag inte kunde resa mig ur soffan och att jag ibland när jag vaknar, för en kort sekund glömmer bort att jag är gravid och försöker resa mig upp och inser att varje liten millimeter av min kropp gör så vansinnigt ont.
För att mitt huvud säger åt mig att skruva upp hyllor och måla om möbler, packa upp lådor och hjälpa till och kroppen bara totalvägrar.
Därför grät jag.
För att jag inte är såhär egentligen.
För att jag måste finna mig i att bara ligga och se på.
Det är den biten jag hatar.
Att ha en sparkade, hickande, kullerbyttabebis i magen har jag ingenting emot, det är ju det jag velat hela tiden.
Det är allting annat runt omkring det som jag är så hiskeligt, vansinnigt, megatrött på!
Jag visste inte innan att det skulle kännas såhär, folk sa att på slutet är det jobbigt och tungt och man vill bara få ut bebisen.
Och ja, det är jobbigt och tungt.
Kroppen är jobbig och tung.
Men att få en bebis snart, att vi äntligen blir tre, det känns precis hur lätt som helst så snälla ni, skuldbelägg mig inte som blivande mamma och att jag inte ”ser fram emot bebisen” för det är inte alls det som är fallet.
Ni får gärna också bespara mig på eventuella historier om att man går över tiden som förstföderska, om att det minsann blir ännu värre de närmsta veckorna och att ni inte fick barn förrän hundra dagar efter utsatt datum.
Det hjälper liksom inte det minsta.
Tack.
/Bitter höggravid gnällkärring