Ja ni, var börjar man när man ska beskriva det största som finns?
Vad är början egentligen?
Jag knarkade förlossningsberättelser när jag var gravid, läste allt jag kom åt med skräckbladad förtjusning. På både gott och ont, jag hade bilder om saxar och bedrövliga scenarion i huvudet när jag väl åkte in, men min historia blev inte alls som de jag läst.
Såhär gick min förlossning till:
Jag vaknade vid tre på natten av att jag fick lite ont när jag vände mig i sängen men eftersom det inte var någon ovanlighet så brydde jag mig inte så mycket om det. Sen gjorde det lika ont igen när jag vände mig åt andra hållet och när detta upprepat sig sisådär fem gånger gick jag upp. Jag laddade ner en värktimer till mobilen men tänkte att detta bara var inbillning, för så himla ont gjorde det ju inte. Enligt appen, att de kom med tio minuters mellanrum.
Gick och la mig igen men de kom tätare och tätare och snart var det bara fem-sex minuter mellan varje värk.
Jag ringde förlossningen och fick tipset att ta två alvedon och avvakta. Jag ställde mig i duschen och Emil åkte till jobbet med orden: ring om det blir värre (nu var klockan 06.40 ungefär)
Tio minuter efter att Emil åkt ringde jag och sa (lätt panikartat): kom hem igen!
Ringde förlossningen igen och hon sa att jag skulle komma in. Nu hade jag värkar med fyra minuters mellanrum och var fortfarande helt övertygad om att det bara var inbillning. Även om det gjorde ont så trodde jag värkar skulle göra betydligt ondare än så! (kanske bra med skräckhistorier trots allt)
Vid 07.30 kom vi in till förlossningen.
Blev uppkopplad på ett CTG (heter det så?) och de gjorde en undersökning och det visade sig att jag va öppen fyra centimeter.
Förstod att jag var tvungen att säga hejdå till magen (vilket inte var särskilt svårt) herrå!
Vi blev flyttade till ett förlossningsrum på en gång och barnmorskan sa: du kommer föda barn idag!
Jag började med att bada, i typ två timmar. Vid varje värk så spolade Emil kokhett vatten på min rygg (tyckte värkarna bara gjorde ont i korsryggen, ingen annanstans) i badet kändes de knappt alls.
Sen fick jag prova lustgasen. Jag var livrädd att jag skulle må illa vilket jag inte gjorde som tur va. Jag hade hört att lustgasen är toppen och känns som en helkväll på Harrys när det snurrar sådär härligt. Den som sa det har uppenbarligen aldrig varit på Harrys med mig för jag tyckte inte det snurrade det minsta och var nästan lite besviken.
Lite sliten och nervös, hoppandes på en pilatesboll.
Ytterst peppad blivande pappa!
Vips var klockan ett och jag var fullt öppen (gick ju hur smidigt som helst och jag fick tjata till mig epidural för barnmorskan tyckte jag klarade mig så bra utan, men jag hade ju liksom snöat in på den där himla epiduralen) På tal om epidural så gjorde det så vansinnigt ont att lägga den, det var hundra gånger värre än värkarna (men han sa att jag va ett undantag som tyckte det gjorde så ont, att de flesta inte känner det alls) men ack så skönt när den började verka! Kändes inte ett dugg att ha värkar då.
Sen blev klockan 13.15 och plötsligt började krystvärkarna! De gjorde däremot en smula ont (en ”smula” är en klar underdrift)
Jag som trodde mig vara en ganska cool person när det kom till smärta skrek som en gris men det var för att jag tog i så. Det kändes ju som det inte hände det minsta och jag skrek till barnmorskan att det här går ju för fan aldrig!
Men efter en halvtimme och sisådär tio krystvärkar senare som kom han! Bara sådär!
Det visade sig vara en liten minikille!
Eftersom jag haft så stor mage och legat på övre kuran hela tiden var jag övertygad om att jag skulle få en megabebis! Dock kom han ju nästan tre veckor för tidigt och enligt barnmorskan var det en himla ”syndaflod” av fostervatten som forsade ut när hon tåg hål på hinnorna. När de sa vad han vägde kände jag mig så lättad, har varit rädd för att behöva föda fram en jättebebis (fast vid det här laget var ju förlossningen över så det hade ju inte spelat någon roll då)
Mycket stolt pappa!
Sen kom de in med den efterlängtade brickan. Vi var vrålhungriga fast när maten väl kom kunde jag knappt äta, ville bara ligga och kolla på lilla bebisen!
Vi blev flyttade till BB och där stannade vi tre dagar. De tre dagarna satt vi såhär 90 % av tiden, pussande och snosande. Alltså bebishuvud, finns det nått mjukare och gulligare?! Skulle vara små ludna axlar då.
Väl hemma igen!
Så himla konstig känsla, så annorlunda och omtumlande med samtidigt det mest självklara i världen. Jag kan liksom inte släppa hur bra allting gick, att han finns och lever och att det gick så lätt!
Ungefär såhär sitter jag hela tiden, sägandes att herregud jag har ju världens finaste unge!! Tänk att vi har ett fint litet hus, hann köpa en ny bil (hämtade samma dag som vi åkte hem från BB, så det var i grevens tid) att jag fått barn och gift mig med världens bästa man och ja, sådär håller jag på och ältar och jublar och lyckogråter om vartannat.
Så, vad heter han då?
Knut såklart!
Världens finaste lilla Knut!
Förut satt jag och Emil ihop med en ring, nu sitter vi ihop med en Knut!
