Imorgon fyller jag 30 år.
Det är början på något nytt och slutet på något annat.
Min bästa tid i livet har utan tvekan varit under mina senaste tio år.
Jag hittade mig själv, någonstans runt tjugofemårsåldern, då slutade jag vara ängslig över vad folk skulle tycka och tänka och jag landade i att såhär är jag och det är faktiskt helt okej.
Efter den insikten har mitt liv blivit betydligt enklare och jag har blivit mer trygg.
När jag var tjugo bodde jag i Södertälje, hade skitiga fönster så det alltid såg ut som det var dimmigt utanför och ett kök som alltid kändes klibbigt. Jag gick på konstskola och visste inte riktigt om jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag kände mig för ung för Stockholm, för liten för kritiken och för oerfaren för att klara mig själv.
Några år senare bodde jag i ett torn med tre våningar. Som ett eget litet muminhus och man såg havet från fönstret och de kala bergen åt det andra hållet. Jag hade en ateljé med altan mot havet som jag var i dygnet runt. Där inne låste jag dörren, drack vin, målade och grät över mitt trasiga hjärta.
När jag flyttade från havet och saltvattnet och tornet ett år senare var jag så trött på det att jag aldrig ville se det mer.
Nu kan jag sakna det ibland.
Det ensamma och tysta muminhuset, snålblåsten och de söndertrampade snäckskalen.
Nu är jag vuxen. Jag har körkort och en bil med automatväxel. Jag har eget hus och en brevlåda med mitt namn. Jag har en man och en son med samma efternamn som jag.
Imorgon fyller jag 30.
Det känns inte mer än rätt.
