Ett ständigt orosmoment under min graviditet var om jag skulle kunna knyta an till min bebis, om jag skulle kunna älska den sådär mycket som det sägs att man gör. Jag som inte ens gillar barn.
Så mycket tid jag ägnade åt den frågan, så många sömnlösa nätter med evigt grubblande.
Helt i onödan.
Nej jag slogs inte av total kärleksöverflöd den första sekunden han kom ut, jag var mest glad att jag överlevt och hade under hela förlossningen helt glömt bort att tänka på att jag faktiskt skulle få en bebis i slutet.
Men sen när vi kom till BB, när det bara var jag, Emil och Knut. När vi bunkrade upp med våra kläder mellan sängarna, lyfte ur madrassen ur den där plastkuvösen och la en pytteminiliten Knut emellan oss, ja då började kärleken krypa sig på.
Men det var först igår, nästan en månad efter att han kom, som jag verkligen slogs av den där totala kärleksvågen!
Vi var hembjudna till min kusin och hans fru och lille Knut bara låg där och sov och var så innerligt söt att jag liksom gick upp i atomer.
Tänk att han är min, MIN!!
Ingen kommer någonsin att ta honom ifrån mig, ingen kommer komma och hämta honom och säga att han inte längre är min, han ska vara med oss nu, på alla utflykter, alla upptåg, alla dagar och nätter och jag kan liksom inte riktigt tro att det är sant!
När han gråter och är hungrig på natten, så är jag ändå så himla glad när jag får ta upp honom till mig (han ligger i en vagga bredvid sängen) att den lilla, varma personen blir lugn av att jag tar upp honom.
Att jag vet att om jag bara vänder på honom, så han ligger sådär som han gillar så somnar han om, att om jag klappar precis där över det fjuniga pannbenet så blundar han snart.
Små egenheter som man lär sig, små trix och fix och som vi vet funkar eftersom vi känner honom.
En månad med den viktigaste lilla människan på jorden och jag kan sitta och bara glo på honom i timmar, inte förstå vad jag gjort för att förtjäna honom.
Mitt livs största lilla kärlek!
