Igår kväll, när Knut somnat och Emil inte var hemma smög jag ner i källaren och satte mig och tecknade.
Det resulterade i det här porträttet på min vän Vestis.
Jag gillar att teckna människor jag träffat eller känner, då kan man lägga till lite mer känsla eftersom man vet hur de är.
Jag och Vestis (som också heter Anna egentligen) har inte känt varann särskilt länge, men hon kvalade in på min topp tre lista på en gång.
Hon var inne och handlade av mig när jag jobbade på Mio och jag kände efteråt att åhhh, henne vill jag vara kompis med! Hon kändes så bubblig och enkel. Och färgglad förstås.
Sen några veckor senare var jag ute på en uteservering och då kom hon fram och presenterade sig och då, med några öl i kroppen, sa jag till henne att jag känt att jag ville vara kompis med henne efter att hon handlat av mig. Hon sa att hon tänkt samma sak, så vi bytte nummer och veckan efter åt vi lunch ihop och sen dess har vi varit en match made in heaven kan man säga.
Emil skrattar åt hur jag gör för att skaffa nya vänner, säger att jag gör precis som barnen i sandlådan. Men det är ju då man hittar de allra bästa sandkornen ju!
Så det här porträttet är till dig Vestis, för att du alltid orkar lyssna och förstå, för att du alltid fattar hur jag menar när det svämmar över och man känner och tänker för mycket, för att du också vill dricka vin på en tisdag och prata om livet och för att du alltid uppmuntrar och hejar på.
För att du fortfarande frågar om hur det känns med pappa, för att du tänker likadant som mig och för att det är så fint att ha en klippa som dig att luta sig mot.
Du är bäst!
(Som min bästa barndomskompis sa när hon var och hälsade på från Stockholm; jag är så glad att du har Vestis, då vet jag att du klarar dig)
