På kvällarna precis innan jag ska somna kommer jag på massa saker jag borde skriva i bloggen, men när jag väl sitter här så känns det bara…bläh när jag väl börjar skriva.
Började på inlägget om att tycka synd om någon, men det kändes för stort och tungt att skriva om.
Skrev en lista på de tio sakerna jag saknar mest med pappa men det kändes för utlämnande och nu vet jag liksom inte alls vad jag ska skriva.
Kan känna att de där inlägget med lite djup och mening är de allra roligaste att skriva och de som blir bäst. Men de kan man inte bara kasta ur sig hur som helst.
Så istället kommer ett litet livstecken.
Tills jag fått mer kött på benen eller mer mod att våga öppna mig fullt ut på bloggen igen.
Då ska jag skriva om sånt där som känns på riktigt igen.
Sen.
Så länge, en teckning jag gjorde på Malin i Saltkråkan. Kan inte bestämma om jag gillar den eller fullkomligt hatar den…
