Underbara Clara skrev ett så himla bra inlägg om det här med att man som bloggare alltid vara beredd på alla andras känslor och reaktioner. Hon la ut en bild på instagram för ett tag sedan, med en nedåtgående viktkurva.
Det blev ramaskri.
Såhär är det alltid och det gör att jag inte törs skriva om vissa saker, för jag orkar helt enkelt inte med alla reaktionerna som kommer med det.
Jag har till exempel gått ner nästan tio kilo i vikt. Det är för mig en jättestor grej och ett mål jag satte upp för mig själv och sen genomförde.
Jag ville blir av med mina gravidkilon och komma tillbaka till min gamla kropp igen.
Jag tränade och följde ett kostschema.
Inget av det skrev jag om på bloggen.
För jag visste att det skulle bli ett jävla liv.
För man får inte vilja gå ner, då är man ytlig och har fallit i någon form av fack. Man har fallit för en klassisk kvinnofälla och yadayadayada.
Jag känner mig grymt peppad på att jag satte ett långsiktigt mål, att på ett år skulle jag gå ner till min vikt jag hade innan jag blev gravid.
Jag klarade det och det tycker jag är stort i sig och en jäkla härlig känsla, oavsett om det rör sig om vikt eller något annat.
Förra sommaren la jag upp en bild på mig själv i bikini, med gravidkilon och bristningar och den hyllades för att jag vågade och jag fick massvis med kommentarer och pepp.
Hade jag däremot lagt upp en bild på mig sälv i bikini nu, så tror jag inte att reaktionerna hade varit lika peppande.
Hade jag velat gå upp i vikt hade tonen varit annorlunda än om jag vill gå ner.
Men kropp som kropp? Upp eller ner borde inte spela någon roll.
Bilder på större kvinnor, gärna avklädda sådana, hyllas medans bilder på avklädda smala tjejer anmäls för olämpligt innehåll.
Som sagt, kropp som kropp?
När jag skrev om att jag tyckte att man skulle dela på föräldraledigheten fick jag arga mail om att alla faktiskt inte kan dela och att jag ska ge fan i att ge dom dåligt samvete.
När jag skrev att jag var gravid var et någon som blev stött över det att jag numera inte längre var med på ”de som hade svårt att bli gravidas sida”.
Sen de här med triggervarningar som en del tycker man bör skriva ut.
Då hade man ju fått ha det innan varje ord eller bild man la upp, för alltid triggar det väl någon.
Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser bilder på folk med sina pappor, bara för att jag vet att min inte finns längre
Aldrig i livet att jag skulle kräva att de skrev triggervarning innan de la upp en bild på sin pappa.
För den sorgen är min och inget någon annan ska behöva ta ansvar för.
Låt folk ha pappor och mammor, låt folk gå upp och ner i vikt, vara stora eller små, lediga eller inte bäst de vill.
Jag skkriver bloggen utifrån mitt perspektiv. Det är ju väldigt svårt att skriva den från någon annans.
