Kunde inte sova härom natten. Låg och tänkte på den där läskiga mannen jag skrev om för ett tag sen. Sen kom jag vidare in på de män jag träffat i mitt liv och ju mer jag låg där och funderade desto argare blev jag.
Arg över hur man blivit behandlad och arg över vad man behövt stå ut med. Arg för att jag aldrig sa ifrån och arg för att jag var ung och de var äldre och borde vetat bättre.
Jag har haft en del pojkvänner i mina dagar, men när jag låg där och funderade så kunde jag ändå bara komma på två som jag verkligen tyckte om på riktigt (och då är jag alltså gift med den ena av dom två)
Det var den där första killen, som bodde i USA, som jag chattade med i över ett år och som jag sen av en slump mötte på en bensinmack i Halmstad. Han krossade mitt hjärta så brutalt efter det att jag trodde jag skulle hamna på hispan och aldrig komma ut mer. Det tog mig flera flera år att komma över honom och jag blir fortfarande arg bara jag tänker på honom.
Sen var det den svartsjuka. Som skaffade massa fejkade konton på nätet och började prata med mig för att se vad jag skrev Som tvingade mig att elda upp alla kläder och alla foton jag hade sen innan jag mött honom. Något jag såhär i efterhand ångrar något gruvligt givetvis.
Han som förklarade allt så in i minsta detalj att jag till slut trodde jag skulle explodera om jag fick höra exakt hur långt tid det tog att cykla från a till b. I minuter och sekunder.
Han som bara ville hålla sin hand runt min nacke när vi gick på promenad, som ett strypkoppel på en hund.
Den där killen på högstadiet, som visade mig sitt fläckiga lakan och sa att det var fläckar från hans förra tjej.
Sen, i slutet på gymnasiet träffade jag Daniel.
Världens snällaste och jag kunde inte riktigt förstå att man kunde vara så snäll (efter de jag mött tidigare kan man ju förstå min förvåning)
Vi var tillsammans i tre år och förlovade och allt.
Men jag kände mig för ung, för ofärdig med livet och jag gjorde slut.
Länge länge efter det var jag kär i honom ändå. Han som skrattade åt allt jag sa och som alltid tyckte att jag var snyggast i världen.
Vi pratar fortfarande med varann och är idag väldigt bra vänner. Jag är evigt tacksam över honom, som visade att det finns sådana som inte tvingar sig på eller har massa konstiga ideér för sig.
Några år senare flyttade jag till Värnamo. Där bodde jag granne med världens snyggaste kille, med sånt där perfekt skäggstubb och ordentliga vader.
Han började låna ris hos mig, sen plingade han på min dörr på natten och sprang sen in till sig. Men han var ju inte så gammal då, jag får skylla på det.
Nu, sju år senare har vi en unge ihop och firar snart treårig bröllopsdag.
Livet alltså. Så fint det kan bli ändå.
