För några veckor sedan var jag på en seans.
Jag är skeptisk. Vet inte om jag tror på andevärlden, men samtidigt vansinnigt nyfiken.
Så jag gick dit.
Började med avslappning och för mig har det aldrig varit svårt att slappna av, släppa all och liksom flyga iväg. Blir så avslappnad efter en stund att jag knappt vet vad som är upp och ner.
Efteråt kom det då ”andar” eller vad man nu ska kalla dom. En pojke från 1800-talet, en gammal dam och till slut kom då min pappa.
Jag hoppades såklart i smyg på att han skulle komma, men blev ändå väldigt skeptisk när han väl gjorde det.
Dels kändes det för nära, lite läskigt nästan. Dels kändes det för otroligt.
Men sen grät jag, fast jag lovat mig själv att låta bli. Sen grät mediet på pappas vägnar.
Vad han sa behöver jag inte ta upp här, det är orelevant egentligen.
Men nu efteråt vet jag inte vad jag ska tro.
Jag vet dock att jag tänker fortsätta med avslappningen. Det är bra för mig att kunna pausa från min ständigt snurrande hjärna.
Jag är kreativ dygnet runt, oavbrutet tänker jag på ideér och nya lösningar. Jag klurar och vrider och vänder och ibland vill jag bara åka på semester från mitt eget huvud.
För det pausar aldrig.
Att kombinera en hjärna på högvarv med en sjutton månaders unge gör att det ibland blir overload. Så nu har jag lovat mig själv att pausa ibland.
Pappa bad mig leta efter tecken, att han visst finns där om jag bara letar.
När jag kom hem var senast uppringda nummer i min mobil till pappa.
Jag har inte ringt honom på trettiotvå månader.
Nu var han senast uppringda.
33 sekunder varade samtalet stod det.
33 sekunder hinner man säga mycket på.
