Nu i dagarna har jag och Emil varit ihop i sju år! (gifta i tre)
Innan Emil hade jag förhållande där man var ihop ena dagen och gjorde slut nästa. Aldrig något som kändes säkert eller självklart.
Sen kom Han.
Sen dess har det varit han och bara han.
Det har inte alltid varit lätt men det har alltid varit värt det.
Vi har hållit varann hårt i handen när vi förlorat bebisen i magen, min pappa och Emils mamma.
Vi har stått vid varandras sida när det stormat och blåst och vi har backat upp när det behövts hjälp.
Vi tänker samma saker, säger samma saker. Fyller i och hjälps åt.
Emil är min klippa.
Han står stadigt när jag flyger omkring.
Han är realist och jag är en drömmare.
Han är saklig när jag är flummig.
Han är stabil när jag är bräcklig.
Han är smygrolig och pussar mig flera gånger om dagen.
Han ringer alltid och frågar hur jag har det på jobbet och avslutar med att vi ses sen.
Vi ses sen.
Vi ses alltid.
Jag älskar fortfarande när vi ses.
Tack Emil, för att du stått ut med mig de här åren, för att du orkat när jag inte gjort det.
För att du varit hemma med Knut så jag kunnat jobba precis lika mycket som du, för att du orkar gå till lekparken när jag vill vara ifred och för att du är den bästa personen jag vet.
Jag älskar dig.
Så himla mycket älskar jag dig!
SONY DSC
