I somras såg jag en bild på Henrik Schyfferts instagram, från en båtresa med vinden i håret och solbränd näsa.
Jag sparade ner bilden i min inspirationsmapp, det gör jag alltid när jag springer på något fint (det finns en jävla massa i den där mappen kan jag lova)
Sen har den legat där och skrikit till mig att jag borde lägga undan allt annat och teckna den. Speciellt nu när det är höst och man längtar tillbaka lite till det där saltstänkta skärgårdslivet.
I vilket fall som helst så la jag upp den på min instagram, Henrik såg den och la upp den på sin och sånt är ju alltid himla fint!
Det går bra nu, känns som mitt tecknande helt plötsligt blivit snäppet vassare (händer ungefär en gång vartannat år) och det känns så himla roligt att bara få teckna bort ett par timmar.
Så tack Henrik, för inspirationen och det gråsprängda skägget. Det ligger på min topp tre lista över roliga saker att teckna.
Det är vid sådana här tillfällen man önskar man hade någon som jublade.
Den som alltid jublade högst var min pappa.
Hade han levt hade jag ringt honom nu, och han hade sagt: Bra, så ska de tas!
Sen hade han hållit koll på alla kommentarer, nya följare och likes och ringt på kvälle för att berätta hur många nya det kommit under dagen.
Jag saknar min jubelkör.
